I 36 år avfärdade gerontologen alla hälsotrender och kosttillskott. Det tog två patienter och en japansk rutin för att ändra på det
Jag har mätt åldrande i hela mitt yrkesliv. Sedan kom två patienter som fick mig att tänka om allt jag trodde att jag visste om varför vissa kroppar håller och andra inte långsiktigt.
— Otto Hermansson, 58, Gerontolog, Mölndal
Obs: Det här handlar inte om ett mirakel. Det handlar om en process, och processer går att påverka.
Du känner det redan, även om du inte säger det högt. Morgonen är stelare än den var för fem år sedan. Energin tar slut tidigare på dagen. Det ligger en lätt dimma över tankarna som inte fanns där förut, och du har börjat skylla på sömnen, på stressen, på åldern.
Och alla omkring dig nickar. "Det är åldern, sådant är livet." Du har hört det så många gånger att du nästan tror på det själv. Att det här är början på en lång backe nedåt, och att det enda du kan göra är att acceptera den.
Men tänk om det inte stämmer? Tänk om mycket av det du avfärdar som ålder inte är en dom, utan en process som faktiskt går att påverka, och att fönstret där det gör mest skillnad är öppet just nu?
Det var två av mina patienter som tvingade mig att ställa den frågan på allvar. En japansk forskare vid namn Shigeo Ohta publicerade redan 2007 en studie i Nature Medicine, en av världens mest ansedda medicinska tidskrifter, som pekade mot en helt annan förklaring än "åldern". Sedan dess har över 1 400 arbeten byggt vidare på den.
Här är vad jag förstod, i fem delar.
Åldern på ditt körkort och åldern i din kropp är inte samma sak
Den första patienten var Eiichiro, 62 år, från Japan men bosatt i Sverige sedan elva år tillbaka. Den andra var Aoi, 54 år, också från Japan, här sedan fem år tillbaka. På papperet två helt vanliga Göteborg och Mölndalsbor. Samma kranvatten som du och jag, samma klimat, samma mörka vintrar.
Men det jag mätte hos dem gick inte ihop med deras ålder. Markörerna jag följer, de som brukar stiga stadigt efter femtio, låg som hos människor femton, kanske tjugo år yngre. Stelheten som borde funnits där fanns inte.
Jag trodde först att det var ett mätfel. Det var det inte.
Det vi sällan pratar om är att två personer födda samma år kan ha kroppar som beter sig årtionden isär. Kalenderåldern står fast, den kan ingen påverka. Men den biologiska åldern, hur gammal din kropp faktiskt fungerar, är en annan sak. Vi behandlar den första som ett öde och glömmer att det är den andra som avgör hur vi mår.
Vi accepterar de tidiga signalerna som "åldern", och slutar fråga varför
Frågan som höll mig vaken var enkel. Vad delade Eiichiro och Aoi, som ingen av mina svenskfödda patienter i samma ålder hade?
Jag började stryka förklaringar. Det var inte att de nyss kommit hit. Aoi hade fem år bakom sig på exakt samma kost och samma klimat som alla mina andra patienter. Ändå höll värdena. Det var inte gener i någon enkel mening, inte träning, inget liv i lyx.
Och det förde mig till något jag tror att de flesta gör fel.
Den stelare morgonen. Energin som tar slut. Dimman i huvudet. Vi skjuter över allt på åren och slutar fråga vad som faktiskt driver det. Men mycket av det vi kallar åldrande är processer i kroppen, inte oåterkalleliga domar. När du slutar fråga "varför" slutar du också leta efter det som går att påverka.
Eiichiro och Aoi hade aldrig slutat. De gjorde bara en sak, varje dag, som de tagit med sig hemifrån och aldrig släppt.
Den röda tråden heter oxidativ stress, och det är här forskningen blir intressant
Det enda som höll genom flytten, genom åren, genom bytet av land, var en vana från Japan: ett särskilt vatten, varje morgon, sedan barndomen. För dem var det inte hälsa. Det var bara hur man dricker vatten.
Det fick mig att läsa på. Och det jag hittade hade legat öppet hela tiden, i den vetenskapliga periferin.
Den röda tråden är något som heter oxidativ stress. Det är när fria radikaler, instabila molekyler, skadar dina celler snabbare än kroppen hinner reparera dem. Det kopplas i forskningen till den lågintensiva inflammation och cellnedbrytning som ligger bakom mycket av det vi avfärdar som ålder. Det handlar inte om att du är "för gammal". Det handlar om att kroppen utsätts för mer slitage än den hinner laga.
Det var precis här Ohtas arbete kom in. Studien från 2007 pekade på att molekylär vätgas kunde verka mot vissa av de mest skadliga fria radikalerna, samtidigt som den verkar lämna de kroppen behöver i fred. Vätgas är dessutom den minsta molekyl som finns, vilket i forskningen beskrivs som en möjlig förklaring till varför den når in i vävnader där större antioxidanter sällan kommer.
Det här är inte nytt på det sätt man kan tro. I Japan har vatten från vissa källor använts i generationer. Modern forskning håller nu på att titta närmare på varför.
Det enda som faktiskt mäter åldrande, och varför de flesta produkter aldrig kommer i närheten
Här är det viktiga, och det jag som gerontolog fäster mest vikt vid.
En studie på äldre personer, publicerad 2021, pekade på att daglig konsumtion av vätgasvatten under sex månader kopplas till längre telomerer. Telomererna är skydden i ändarna av dina kromosomer, och de är en av de få markörer som går att mäta direkt och som faktiskt speglar biologisk ålder, inte bara hur du känner dig.
Det är därför jag inte tar påståenden på en etikett på allvar längre. Vem som helst kan trycka en siffra på en burk. Marknaden är full av produkter som marknadsförs som en sak och visar sig vara en annan.
Det som betyder något är inte vad som står på lådan. Det är vad som faktiskt når ditt glas, dag efter dag, och om det går att kontrollera själv.
Det börjar tjugo år innan du märker det, och därför är timingen inte oviktig
Det jag förstod av Eiichiro och Aoi var inte att de hittat en kur. De hade ingen kur. De hade en vana, så enkel att de knappt tänkte på den, som de hållit i decennier.
Och det är där prevention skiljer sig från reparation.
När en förändring väl är tydlig i spegeln, eller när värken sitter där varje morgon, har processen redan pågått i åratal. Men vanan som både Eiichiro och Aoi använde sig av är mycket enklare än du kanske tror: VÄTE. En av de simplaste molekylerna som finns.
Det finns en sista sak värd att säga, för den brukar förvåna folk. Väte går inte att patentera. Det är världens enklaste, vanligaste grundämne, ingen kan äga det och ingen kan tjäna miljarder på det. Utan en patentbar molekyl finns det ingen som har råd att driva den genom åratal av dyra studier och utbildning av läkare. Det är inte en konspiration. Det är ekonomi. Det var precis samma blinda fläck som lät vården underskatta D-vitamin i decennier, inte för att någon ljög, utan för att det inte fanns några pengar i att uppmärksamma det.
Vätet sitter i exakt samma vänteläge nu.
Det Eiichiro och Aoi gjorde, nu en daglig rutin
Det fina med det de gjorde var hur lite det krävde. Ingen klinik, inga sprutor, ingen ny diet. Bara ett glas vätgasrikt vatten, varje morgon, om och om igen.
Effekten handlar inte om en enskild dag. Den handlar om takten över veckor och månader, hos den som håller i rutinen. Aoi lät mig följa hennes värden under ett halvår. Markörerna för oxidativ stress rörde sig nedåt jämfört med utgångsläget, och bilden som växte fram pekade åt samma håll som hos Eiichiro: en kropp som betedde sig yngre än kalendern.
Du förlorar ingenting på att förstå hur det fungerar. Du riskerar bara att fortsätta tro att inget går att göra, när det kanske gör det.
